Hera var verkligen en underbar hund. Vi valde att sätta ut henne på bibehållen avel då vi ville se hur hon utvecklades och ha henne som ”reservare” om vi inte skulle använda den vi valde att behålla.
Tyvärr så dök det upp personliga saker i familjen så hon kom hem efter något år igen. Hon var väldigt bunden till sin gamla familj så det tog ett tag innan hon kom till insikt att hon skulle stanna hos oss. Det kändes fel att låta henne behöva byta familj igen så hon fick stanna. Hon var väldigt lugn och inget bråk utan bara hängde på. Lite envis och stort självförtroende. Hon bråkade aldrig men sa ifrån om det var något som var fel el någon hund försökte sätta sig över henne. Hon blev väldigt fin och korrekt så vi provade en gång att para henne men det blev inget häng och det blev inte att vi provade igen. Något som jag efteråt ångrar lite. Är så lätt att tänka att vi ser till nästa löp men så plötsligt har det gått några år och det är försent för första kullen. Hon följde med när vi flyttade och var väldigt godmodig. Vi började vara aktiva i en vikingaförening och där trivdes hon mycket. Det var lite med andra hundar och dom var kända och vänner och stor område utan andra hus så hundarna var ofta lös och hon älskade att vara där vi var och kunna gå ner till sjön och bada och dricka när hon ville. Hon älskade verkligen att bada. Även om det var snö och is så gick hon ut i sjön en runda och bada.
Tyvärr fick hon livmodersinflamation. Det gick så himla fort och vi upptäckte det försent. Det slutade med att vi valde låta henne somna in.
Det har i skrivande stund gått unj ett år sedan och det gör fruktansvärt ont i mitt hjärta fortfarande. Just nu så är sorgen så stor att jag inte orkar ha hund just nu. Vi hade nyss valpar på vår foderhund men valde att inte behålla någon. Gjorde för ont och tänkte vi väntar till nästa kull. Tyvärr visa det sig att det var hjärtfel på ena valpen och den dog. Så nu har vi skrivit bort foderhunden. Vi chansar inte. Vi siktar på så friska hundar som vi kan.
Så nu har vi ingen alls. Vi får se när vi orkar ha en hund igen. Just nu vill jag vänta. Avsaknaden av Heras mullrande snarkningar under sängen gör fortfarande att jag vaknar ibland. Och jag kan ibland höra hennes tassande. Älskade hund.
missnebäckenskennel 