Arwen *Arwen*

Vi fick veta att Missnebäckens Kennel hade fått valpar när valparna bara var ett par dygn. Jätteglada blev vi eftersom vi så gärna ville ha en till hund. Nu blev det 8 långa veckor innan vi skulle få hämta vår lilla njuffebebis.

Vi var och hälsade på när valparna bara var ett par veckor, men då var det svårt att se riktigt hur dom såg ut, mer än att det var små björnar som rullade runt. Att vi valde just Arwen var för att hon stämde med det som vi tyckte passade oss gällande utseende och hon var så himla fin. Eftersom vi hade en njuffe sen innan så tyckte vi att det är en lugn och trevlig ras. Vi kom hem och tyckte att det här är ingen match, första natten sov Arwen hur bra som helst. Sen var det full rulle, alla valpar biter på saker när dom är små. Arwen har bitit sönder saker hon med. Det som var värst var när hon bet sönder lister och väggar när vi precis flyttat till ett hus där hallen hade nya tapeter. Efter ett halvår så hade vi renoverat om i hallen efter hennes framfart. Men snyggt vart det med ny färg på väggarna.

Arwen hade allt vi ville ha med en hund precis som Kipenzi vår andra hund. Kunna ligga ute på gården utan att rymma iväg, snäll med andra hundar och djur. Arwen älskade att jaga katten och hon hade lika roligt varje gång han sprang iväg. Tjurarna som stod i hagen som bonden hade bredvid oss var också nåt som bägge hundarna älskade att skälla på och dom stod bara och tittade och fattade ingenting. Men hundarna var nöjda och gick stolt iväg varje gång det skällts en stund Kellie är vår lilla pudel som är snart ett år, henne tog Arwen hand om som att det vore hennes bebis. Sprang kellie iväg ute så ropade vi på Arwen att hon skulle hämta henne och då sprang hon ikapp Kellie så vi kunde ta henne. Arwen var så snäll med Kellie hon lät hon klättra på henne och ta maten eller ben utan att säga ifrån. Kipenzi är inte alls på samma sätt som Arwen var på det viset. Arwen skulle ha blivit en väldigt bra mamma, synd att hon inte fick uppleva det med egna valpar.

Om sjukdomsperioden..

Arwen är född i A-kullen 2012, hennes liv blev inte så långt som vi önskade att det fått varit. Arwen var en busig lite vild njuffe som alltid var glad och ville alltid vara alla till lags. Hennes sjukdomshistoria började i februari-mars 2013 i samband med att hon löpte. Efter avslutat löp så tyckte vi att hon började lukta illa och att det rann vardregel ur munnen på henne. Första tanken var ett hon drabbats av livmoderinflammation så vi bokade tid hos veterinären för koll. Det var inte livmoderinflammation som tur var tänkte vi. Veterinären skrev ut penicillin för hon konstaterade att det var läppeksem som luktade och orsakade all lukt och dregel. Vi behandlade Arwen med salvan och penicillinet och det blev lite bättre men inte bra.

En månad efter avslutad behandling så var allt tillbaka igen men mycket värre, Arwen luktade så mycket att det luktade i hela huset och i bilen när hon åkte bil. Ny kontakt med en annan veterinär som sövde henne och konstaterade att hon hade en böld i halsen som spruckit och en ny penicillinkur för att se om det skulle gå att operera bort bölden. Nästa besök så sövdes hon igen men inget gjordes mer än att se hur det läkte, så var det några gånger. Sammanlagt blev Arwen sövd 5-6 gånger utan åtgärder mer än att titta i mun och svalg för att se hur såren läkte. Vi trodde varje gång hon blev sövd att nu opereras tonsilliten bort som också upptäckts att den var förstorad på ena sidan och orsakade smärta.

Så var det dags för sövning och provtagning igen eftersom Arwen behandlats för uvi. Vi lämnar henne och åker iväg och handlar under tiden som Arwen är sövd. Då ringer veterinären och berättar att provsvaren visar att Arwen har för höga njurvärden så hon rekommenderade avlivning dagen efter. Det klarade vi inte av, så vi fick hämta hem henne och fundera på hur vi skulle göra. Nya prover och njurmedicin samt behandling i munnen, det gjorde att hon mådde lite bättre några veckor. Men nästa provtagning visade att njurvärdena försämrats drastiskt trots medicinering. Normalt värde ska ligga på ca 100 och Arwens var på 500.

Men det var fortfarande svårt att ta beslutet att nu ska Arwen inte få leva längre. Till slut bokade vi en tid så vi visste att den dagen ska det ske. Det var fruktansvärt att se tiden i almanackan och veta vad den gällde. Samtidigt gjorde vi allt för att Arwens sista tid skulle vara så bra som möjligt för henne.

Arwens njurar skickades på obduktion till SVA i Uppsala eftersom hon endast var två år. Diagnosen som Arwen fick var Renal dysplasi, tidigare PNP.

Vi fick två år med världens bästa Arwen